Kerstins residens

Ett antal författare har skrivit manifest om hur böcker ska skrivas. Några av dem tycker si, och några av dem tycker så. 

Jag tycker att det var roligt att läsa båda manifesten. 

Det är helt meningslöst att säga att litteratur ska se ut på det ena eller andra viset, men det är ändå intressant och viktigt, det som kommer fram. 

Det är mycket form och språk i den nya litteraturen, och jag tror också att många läsare vänder den ryggen. Kanske är det därför som många väljer deckare och thrillers eftersom det inte sätter fokus så mycket på språk eller form utan på själva berättelsen.

Det är inget fel på språk och form i romanform. Men det ligger närmare lyriken, och lyriken närmar man sig på ett annat sätt än vad man gör med den traditionella berättelsen. 

Alla bokförläggare och bokförlag är ute efter det nya, det är väl ingen hemlighet. Man vill vara just det förlaget som upptäcker det fantastiska geniet, som sedan kanske till och med får nobelpriset i litteratur. Förlaget vill ha tag på nästa nya stora generationsförfattare. På väg dit måste man ta det som inte folk känner igen, för det nya är icke igenkännligt, det ligger i sakens natur. 

Dessutom har förlagen och förläggaren troligen läst så många böcker och så många manus med den traditionella formen att de säkert har ledsnat lite – de längtar efter det nya, och kanske har de också lättare att bli berörda av formen och av det annorlunda språket. Ungefär som journalister kan bli utleda på att skriva om saker som återkommer varje år, till exempel julen, och alltid försöker hitta en ny vinkel i tron – sann eller inte-  att läsare också är precis lika trött på det. Vilket ju inte alltid är fallet. 

Jag läser inte så många av de nya, jag blir trött på att försöka tränga in i det pretentiösa, för så känns det.  Men jag har säkert fel också. Jag känner en tjej som gett ut flera böcker som lutar åt språk-och-formhållet och när vi pratade skrivande så berättade hon att språket alltid kommer först för henne, medan det för mig alltid börjar med bilden eller med en bildsekvens, som i ett skeende, eller en scen. Sedan försöker jag översätta bilderna till ord, så att det jag ser inför mig också blir det jag ser inför mig när jag läser min text. 

Men jag tycker att det är viktigt att författare vågar ta upp det här, ifrågasätta förlagens auktoritet och att det förs en diskussion om det hela. 

Vad gäller glidningen mellan fiktion och biografi så kan man knappast angripa det så mycket heller. Det är taskigt att lämna ut människor i romaner, men det är knappast något nytt. Strindberg gjorde det till exempel. När han blev arg på någon lär han ha sagt : vi ses i min nästa bok…