Kerstins residens

Jag flyttar tillbaka till Reportern på Metro. Länken finns i förra inlägget.

Jag gillade de röda löven, men inte att bloggen var svår att komma åt så ofta.

Bloggsida stänger ner under fredagen. Jag sticker tillbaka till Reportern så länge, och då kan jag prova på om jag ska vara kvar där eller inte.

Hoppas att ni följer med så att ni får höra fortsättningen av prickar på bilen och andra intressanta saker…

De där prickarna på min bil – ni kommer ihåg? Fasadmålningen av fastigheten intill vars färgbruk inte bara hamnar på fasaden utan också på bilar som står intill?

Jo, klart att ni kommer ihåg. Mina intressanta små saker glömmer man inte så lätt, haha…

Hur som helst. Här kommer den makabra fortsättningen.

Klockan kvart i elva stiger jag ut från porten. Jag ser då att det ligger en vit presenning över min bil. Går fram, lyfter lite på presenningen och konstaterar att min bil nu är ännu mer prickig, nu med större prickar.

Kan dock inte bry mig mer just då, mer än jag ringer till maken och förklarar att jag varit i kontakt med försäkringsbolaget på morgonen och vad detta kan innebära. Försäkringsbolaget har gett mig rådet att åka till en auktoriserad nissan-verkstad för att ha höra vad personalen där har att säga angående tvätt och lack.

Klockan halv två återvänder jag hem. Då är fyra unga män upptagna med att tvätta min bil.

- Jaha, säger jag och går fram till dem. Här står ni och tvättar min bil utan att jag vet någonting om saken.

- Ja. Vi har råkat pricka ner din bil. Nu vill vi ta bort det så fort som möjligt.

- Går det bra då?

Jag sneglar lite på deras tvättande med hink och trasor och det går rysningar någonstans inom mig när jag tänker på makens noggrannhet med nya svampar, rent vatten, sämskskinn och vaxning.

- Ja, om man tvättar på en gång går det bort. Men om det får stå över natten så sätter det sig i lacken.

- Jaha, säger jag. Men det var prickar redan i går. Då kanske de redan sitter i lacken.

Min fina, nya mörkblå bil, sprillans nyinköpt i juni….

Ja. När försvann kontrollen ur mina händer då? Jag ringde upp basen för gänget. Jag sa att det hade varit så lätt att undvika det här. Det hade bara varit att sätta upp lappar så att man hade haft en chans att sätta på en presenning eller flytta sin bil dagtid.

Nej, sa basen. Bostadsbolaget säger att vi inte får göra så. Men när det blåser lite grann så far färgen. Vi hade bett om att få stänga av parkeringsplatsen, men det fick vi inte. Vi får vänta tills vinden slutar blåsa, säger bostadsbolaget. Men ändå ska vi hinna i tid. Det kan vi inte.

Ikväll kommer min bror över en sväng. Han ska hjälpa mig att undersöka bilens lack.

Tror ni att jag lackar ur? Blir lite lack?

Yes, babe…

Fortsättning följer…

Jag försöker tänka smarta tankar men Scooby Doo på Cartoon Net förhindrar effektivt sådant.

Nu när vi just har beställt digitalteve och fått box å allt, så har vi typ miljoner kanaler i några månader. En massa filmkanaler också.

Men konstigt nog hittar jag ingenting som jag vill titta på. Glodde en stund i förmiddags på Rallybrudar, men den var faktiskt ganska trist.

Köpte ett par filmer för någon vecka sedan, bland annat ”Til we meet again” från 1989. Det är lagom hjärnbefriat för tillfället, men det är fan vad jag irriterar mig på att kvinnorna är så ”vackra” och så lätt får jobb som pilot, sångerska eller filmstjärna. Rena Barbara Cartland-skiten egentligen. Största behållningen har jag åt att åttiotalsmodet smygit sig in i fyrtiotalet – en snubbe har hockeyfrilla, haha…

Och så är det kul att se en ung Hugh Grant spelar en ond karaktär och inte är det minsta tafatt och bortkommet charmig (eller vad han nu är i alla andra filmer)

Nu ska jag se Superstars på trean och lobotomera mig med lite lekfull sport.

Sport är underskattad lobotomeringsmetod, vet ni det?

Förmiddagsrapport:

8.20 – 9.15: Vänta på doktorn på närakuten i Farsta. Elvaåringen har problem med foten, måste nu åtgärdas efter lång tids väntan på ” det kanske går över av sig självt”. Carema har ställt in en kaffeautomat i väntrummet. Satt bredvid den. En pojke hämtade tre muggar choklad. Luktade kväljande mycket choklad. Automaten surrade högt. Tänkte på litteraturafton och på mamma. Elvaåringen spelade DS.

9.15 -9.20: Besök hos doktorn. Doktorns modersmål annat än mitt. Blev några ”ursäkta, vad sa du”. Doktorn sa att jag inte skulle ha skuldkänslor för att jag inte gått tidigare. ”Inget farligt, pojken är frisk” sa han och rufsade elvaåringen i håret.

9.22-9.23: Ställa om p-skivan eftersom vi måste gå till röntgen och vänta.

9.25 – 10.15 : Vänta i väntrummet på röntgen. En vägg var målad som ett stort akvarium. Utanför stod ett vackert träd. En pappa kom in med sin pojke på ryggen. Pojken hade skadat foten. Tänkte lite mer på mamma och litteraturafton och på att det är märkligt att det kan gå så lång tid innan någon patient blir uppropad, när det sedan går så fort att röntga.

10.15 – 10.22 : Röntgen av elvaåringens fot. Jag fick ha blyförkläde på mig. Elvaåringen ville veta varför strålning är farligt. Jag gav vaga svar om cancerrisk och celler som går sönder och strålning vid atombomber eftersom jag inte riktigt vet vad som är farligt.

10.23 – 10.30 : Vänta i väntrummet på att doktorn skulle titta på bilderna.

10.35 – 10.45: Snabbt besök på McDonalds för köp av varsinn cheeseburgare samt hemfärd.

10.45 – 10.55: Prat med byggjobbare som målar fasad på hus intill efter att ha konstaterat att bruket till fasaden också prickmålat min nya fina blå bil som står på parkeringen. Sa att jag ville veta om bruket försvinner vid tvätt, samt förklarade att jag varken hade tid eller lust att tvätta bilen eller för den delen betala för tvätt, något som jag inte tänkt ägna min tid åt de dagar tills maken återvänder hem.

11.00 – ungefär nyss : Dammsög lite här och där efter bästa förmåga. Torkade av vaxduken med Vim och skickade iväg elvaåringen till skolan igen.

Slut förmiddagsrapport…

Vill ni läsa något nytt i min blogg? Något annat än saker som handlar om:

mamma?

existensiell ångest?

promenader?

barnen?

Haha. Det får ni inte. Mitt liv innehåller just ingenting annat.

Skulle kunna vara att de ringde från ön och ville att jag skulle komma och läsa i och berätta om min bok på en litterär afton i november.

Absolut, svarade jag.

Skulle kunna vara att jag var på jobbet idag och lämnade lönerapporten och hälsade på mina trevliga arbetskamrater som jag saknar en hel del.

Men för övrigt går allt i samma hjulspår. Mamma var extra trött idag och när hon är det börjar det behövas påfyllning av blod, vilket också visade sig stämma.

På mornarna är mamma ofta nere och ibland lite förvirrad. Det är skitjobbigt när man haft en mamma som haft huvudet på skaft genom alla år. Det har hon fortfarande i hyfsad form, men det är klart att det gör ont i en när hon säger:

- Din mamma håller visst på att bli kollrig i huvudet.

Och jag måste lugna henne fast jag förstår hur panikartat det måste kännas för henne.

Här räcker förstås inte orden till för att berätta om det kluster av känslor och tankar som cirkulerar i mig om dagarna och när det händer. Det sträcker sig från barndom fram till tankar kring sin egen kommande ålderdom.

Hur som helst så får hon nu en lägenhet på servicehuset. Nu ska vi packa. Det kommer också att kännas. Vi kommer att packa ner det som är kvar av hennes liv där hemma, kläderna, också de som var länge sedan hon hade, men som hon har sparat. Sakerna från olika epoker i hennes liv.

Med vårt goda minne att detta trots allt bara är hennes för en relativt kort framtid, sedan är det vårt, mitt och mina syskons, för att fördela mellan oss. Eller kasta bort.

Jaja. Barnen är ute och leker en stund. Maken är denna gång i trakterna kring Umeå. Åtta dagar blir det den här gången…

Nu ska ni först och främst få det glada.

Vandringen vid Häringe idag var härlig. Maken bestämde att varje väg eller stigkorsning måste mötas med en kyss och jag var inte så svårövertalad. De där skrattande bruna ögonen säger man inte nej till hur som helst en härlig septemberdag när solen flödar och vägen lockar.

Lunchen intogs högt över havet, med underbar utsikt över skog och vatten. Lite grillade tunna revbensspjäll, grovfralla med mjukost gjord på mozzarella och soltorkade tomater samt några bitar mintkrokant till kaffet.

En åtta kilometer genom skog och kulturlandskap som jag kommer att gå flera gånger, det är jag helt säker på.

Lite ilska ska ni dock få idag också.

Undertecknad hade förlagt ett par vägtullsräkningar. En på tio kronor och en på fyrtio kronor. De skulle varit betalda sista augusti. Betalar man inte i tid så lägger de på 500 spänn.

Två tripper in till Stockholm i juni kommer nu att kosta mig 1050 kronor. Det kan man kalla vägtullar.

Personligen tycker jag att den straffavgiften är i saftigaste laget med tanke på den låga avgiften vi skulle betala. Det borde vara straff på att lägga på sådana straffavgifter. Typ att generaldirektören för Tranportstyrelsen ska få sitta i skamstock på Skanstullsbron ett par timmar…

Nu kommer detta aldrig att inträffa igen. Nu kommer denna bloggs skribent skaffa autogiro för de där tiorna som någon enstaka gång dyker upp. I det här fallet var det besök hos mamma när hon låg på sös…

En dag framöver ska jag också ordna riktigt bra mappar att sortera post och räkningar på. Normalt brukar jag ha bra koll på det där ändå, men nu när livet snurrar och vränger vid vägskälet mellan Kaos och Ordning så inträffar sådant här ibland…

Jag tror att jag ska flytta tillbaka till metrobloggen. Det har varit helt omöjligt att komma in på den här sidan flera gånger under rätt lång tid.

Men jag vet inte. Vad tycker ni? Var metrobloggen bättre, eller är den här bättre?

Jag sov gott i natt, men drömde massor. I en dröm åkte jag fast för något och blev dömd. Det var inget stort.

Den kvinnliga fångvaktaren var sur. Vi skulle äta frukost och hon satt i vägen hela tiden. Jag föreslog vänligt att det nog var bättre om hon satte sig längst in så att vi andra inte behöva kliva över henne hela tiden. ”Ja, jag kan sitta här eller hur?” sa hon när hon flyttade in vid bordet. Hon verkade slappna av och bli lättad över att ha snälla fångar som dessutom hjälpte henne med jobbet…

Skönt att man kan vara snäll och hjälpsam i drömmen i alla fall…

Idag lutar det åt långpromenad vid Häringe. Där har jag inte gått någon gång. Troligen följer maken med och det är trevligt, lite sällskap, men inte sådant sällskap som man måste prata med hela tiden (han brukar tvärstanna emellanåt för att dyka ner bland kryptoniten. Förlåt…kryptogamerna)

Såg ni deckaren ”kommissarien och havet” i går? Jag började, men orkade inte med hela. Inte bra. Det var ett samarbete mellan Sverige-Tyskland-Danmark, vilket gjorde att en del skådisar, t ex kommissarien, talade tyska så man hade dubbat honom. Alla lät som om de läste högt ur ett manus inne i en studio och som om de läste en monolog, vilket är inte är ju så konstigt. Tänk att spela mot någon som svarar på ett annat språk som man inte kan – kan ju inte bli annat än platt.

Jag tyckte nästan lite synd om Mari Jungstedt, hon har skrivit boken som de filmade efter.

Men bara lite.

För hennes böcker är inte bra. Storyn är precis som alla andra och språket torftigt.

Men jag är säkert bara avundsjuk på att hon, bara för att hon redan var kände och säkert kände folk som banade vägen för henne, så har hon fått ut sina böcker på förlag.

Är jag inte alls…

Jag har bara helt enkelt rätt.

Ha en bra dag!

Men nu är jag faktiskt ganska arg på att jag är så arg hela tiden!

Det kunde ju ha börjat bra i morse.

Men så läste jag P J Linders ledare i Svenskan där han pompöst skriver att marxismens tankar om mervärdesläran är helt fel. Privat företagande och högt välstånd bland löntagare går lika bra ihop som gin och tonic, skriver han.

Har han frågat människorna i Indien, Pakistan och Kina, de som sitter och gnor ihop till vårt välstånd, vad de tycker om saken?

Marx, som inte jag är någon expert på men som jag ändå läst lite av, var ju också bekymrad över att folk inte förstod att det kapitalistiska systemet är dåligt. Under tusentals år har vi drillats in i att tänka på detta sätt. Jag är övertygad om att det är biologiskt från början – man fick helt enkelt slåss för att överleva. Det som fanns att äta och som man kunde tillgodogöra sig var inte så mycket utan att man tvingades slåss om det. Överlevnadsinstinkten är stark.

Men när ska vi lämna detta bakom oss? När ska vi faktiskt förstå, till fullo, att om vi hjälps åt och delar jordens resurser rättvist mellan oss, så kommer vi att överleva.

Inte bara överleva, utan också leva gott.

Förstå att detta sätt, rättvist fördelande, ger mycket bättre odds för att överleva än att försöka sno åt sig så mycket som möjligt själv.

Det är ju ändå så mänskligheten har gått vidare – man har förstått att det är viktigt att samarbeta och dela det som man tillsammans jobbar ihop.

Rättvist fördelar. Inte att några får mest och att andra får lite grann.

Och förresten så tycker jag att gin och tonic är jätteäckligt ihop….

Men nu ska jag jobba på att vara glad resten av dagen. Ska börja med att vara glad över att barnen lär sig hantera konflikter medan de arbetar tillsammans med att städa i sitt rum…

Det luktade bränt.

Jag trodde ett kort ögonblick att det var tvättmaskinen, det luktade mest där inne.

Sedan öppnade jag balkongen och då luktade det ännu mer där. Jag spanade och spanade. Ingen rök. Bara frän lukt.

Till sist såg jag att det var grannarna under som grillade på sin balkong. Jag fick stänga alla fönster, men det räckte inte. Det luktade jättestarkt.

Jag gick ut på balkongen igen, böjde mig ut och ropade till grannen under:

- Det luktar jättemycket rök hos oss. Allting far upp och in till oss.

Då fick jag höra vilken otrevlig granne jag var. Hur jag hade mage att stampa i golvet klockan nio på kvällen när de spelade lite musik, de hade ju inte högt. Att jag skulle låta bli att öppna fönstren så slapp jag röken. Jo, hon hade minsann pratat med husvärden. Husvärden hade minsann sagt åt dem att ignorera så dumma grannar som vi.

Ja. Det måste ju mig som det är fel på. De där reglerna som man förbinder sig att följa när man får kontrakt, det måste bara vara jag som fattat fel och trott att det är meningen att man ska följa dem. Jag är förstås småaktig som tycker att jag ska få lugn och ro på kvällen. Jag borde ju givetvis förstå att andra vill leva sitt liv och spela musik när de har lust och hur högt de tycker är lagom.

Självklart ska de få grilla på balkongen när de ska fira med familjen, hur kunde jag vara så elak att förstöra för dem? Självklart ska jag stänga mina fönster när de har lust att grilla, eller röka som de brukar göra ute på balkongen. Herregud, vad har jag för rätt att kräva frisk luft i min lägenhet.

Ja, just nu är det lite jobbigt att inse vilken korkad, elak moralkärring jag egentligen är. Men snart kommer jag säkert att inse fördelarna med grannarnas synsätt. Till exempel när jag vill gympa en timme då och då, jag gillar ju speciellt de där syreupptagningsövningarna när man hoppar och studsar och verkligen får upp ångan…

Men först ska jag prata med husvärden och höra om han anser att vi också ska ignorera grannarnas klagomål över vårt nya fria liv…